om romarna

Man blir imponerad av romarna! Avlopp och rinnande vatten, de administrerade riktiga storstäder, golvvärme och flervåningshus. Och teatrar för 11.000 pers. Olika gudar, snygg mozaik, liggande partyn och fram-och-tillbaka demokrati. Inte dåligt med tanke på att det var så längesen. Sen rätt mycket krig och våld också förstås. Det är nästan så man undrar om adrenalinet från destruktion behövs på nåt vis för att spilla över i konstruktion?

Inte blev det mycket bättre efteråt när medeltiden tog över dock. Man förstörde det mesta och glömde bort hur man byggde akvedukter och organiserade sig. Kristendomen slog in på den hierarkiska banan och feodalismen som utvecklades var ju inte så schyst den heller, så kanske hade man helst levt under romartiden ändå, då fanns ju i alla fall skådespel och varmvatten bad.

foto från Vienne, gammal romar(stor)stad söder om Lyon

om koskällor

Dagens fundering: Kossorna i backen härutanför har stora koskällor som klinkar konstant - får inte korna ont i öronen eller blir irriterade av ljudet?

På den glada sidan: Det är sol ute.

På den tråkiga sidan: Vår högt uppskattade Iggy är sönder igen. Långhelg gör att det tar flera dagar innan man kan reparera bilen. Vi är fast här. Tur att solen skiner.

Det är svårt och långdraget att få jobb, ansökan efter ansökan suger musten ur en. Tur att solen skiner.

om Frankrike

France is a big country. A country which fits a lot of differences. A country that seems kind and accepting to excentricities - at large at least. I have never seen so many crazy/bum-like people in such a short time anywhere else. In the middle of society. In the restaurants with a glass at mid-day, in the shops or walking around town asking for cigarettes and talking to themselves. And people treat them well, polite, friendly with a smile, patiently. In Partheney there is a village bum who since 30 years walks around dressed up in all his medals and talk nonsense. Everybody knows his name, and people say bonjour, talk a couple of sentences and gives him a cigarette. In Lyon there was this old vagabond in the mobile phone store orange. It took him a really long time to understand the instructions for his abonnement or whatever he was doing, the sales lady was patient, the people in line were patient, he said he was sorry to the others after 20 min, with a smile, very slowly. And things were fine, no signs of irritation. And there are some other examples. Maybe it is because we have been around Emmaus and their companions so much so we have seen disproportionally large amount both of old, scrubby ex-alcoholics and of strong values of kindness and humanism. Maybe there is notion of acceptance and respect for original people in the French culture? A further opposition to American mainstreaming and conformity? Of course there are the hardknackered and extremely conservative socialists with their constant strikes. There is the rightfully critizised, expensive and crazy CAP to feed the regional pride and keep the living standard up for the highly held farming class producing all that small-scale local specialities. Of course there are the real Sarkozists, racists and pure elitists around keeping the status high in everything from fashion to fancy cars and the riviera lifestyle. And you for sure meet the occassional severe snobbism around narrowly defined criteria of quality. However maybe the humanism that we luckily met here often, encompasses acceptance of that too, just as we should respect the old harmless farts talking nonsense, taking up time and bumming surplus coins or fags.

Humble is not really a keyword. It was THE enlightment with its Rousseau and Voltaire. It was THE revolution with the freedom, euality and brotherhood. Napoleon who chose the sligthly different path of becoming emperor and start a lot of wars. The icons of history we all have been taught: the three musceters, that evil Richelieu guy, the Marie-Antoinettes and Bernadottes. And our times exhibitionists: Simone de Beauvoir and Juliette Binoche. Depardieu and Dior. Sartre and Sarkozy. The chateaus, the countryside picturesqueness and depression. The Paris hype. The cafes and the culinary tradition. The cheese plate after the main course of EACH meal. The wine (also to EACH meal). Hard headed nationalism, centralism and its bureaucrazy. The crazy drivers. The crazy language. But it is really rather friendly - even chatty in a good and pleasant way - when you manage the French. It has many many immigrants. And originals. So in a way you never feel THAT strange. Even if you dont eat cheese. Its interesting.

om ord som låter roliga på spanska

(words that sound fun in espanish ;-))

Estockholmo
Eslovaquia
Eslovenia
Grupo
Estadio
Inglaterra (lite i alla fall - at least a little bit)

om hårstyling

Jag hatar när frisören ska fixa till frisyren efter en klippning! Efter blåsningen ser man garanterat ut som man har en hjälm på huvudet - det spelar ingen roll om jag ber om bara torkning (dvs: obs!! ingen styling tack) eller hur mycket jag betonar att jag vill ha det naturligt.
Där kommer de där avskyvärda rull-borstarna i olika storlekar fram, det dras och rycks och svängs åt olika håll - i evigheter sitter man och lider och ser hur de delar in i sektioner och ägnar ändlösa minuter åt att byta borstar, blåsa allt i olika riktningar för att i slutändan spraya fast det så man har en hårt ytlager på hjälmen. Och där sitter man och ler stelt när de frågar om det blev bra - trots att man har stora hyllor runt huvet (om de har vikt det utåt) samt en mer samlad boll a la 60-tal (om de har böjt ändarna innåt). Tycker de verkligen att det är snyggt?? Själv bara längtar man efter att få stoppa huvudet i en hink fylld med vatten så att det lägger sig. Det är sällan det finns möjlighet till detta dock, så istället ber man en bön om spöregn, och försöker skaka vilt skaka på huvet och dra ner håret mot huvudet medan man speglar sig i närmsta skyltfönster - förgäves! Lady Di looken och de fastsprejade, uppfönade sjoken sitter där de ska. Det blir hjälm tills man nästa gång själv är kung över sitt hår – handuk, lite borstning och kanske lite skum om det är nåt speciellt på gång – tänk att mina 20 sekunder efter duschen ser så mycket bättre ut än 20 minuter av slit och drag och böj och puff i frisörstolen.

om fulsurfande

det är lustigt det där med konferenser och möten. Alla vet att efter 10 min en kvart är har folks attention spam slut i princip. Allt efter denna tid måste vara extremt intressant för att folk ska fortsätta lyssna och inte kolla email på datorn, skriva mindmaps för sina egna tal, gå efter kaffe eller bara tänka på annat. Det är likadant på FN förstås, men här känns det accepterat. Kanske är det smart akustik i mötesrummen, kanske det att alla kan justera volym och språk i hörsnäckorna och på så sätt stänga ute omkringliggande ljud – hur som helst, dörrarna är alltid öppna, folk kommer och går som de vill, pratar med varann om än lågt, pratar i mobil, surfar runt på sin egen dator förstås – antalet Facebook sidor som varit uppe här är värt en studie i sig själv som internationellt fenomen... Först känns det oartigt, lite lätt chockerande att professionella människor kan vara så ointresserade, så öppet... men sen känns det ok, nästan trevligt! I alla fall väldigt mänskligt.. Det är kanske 200 människor här – och många antecknar flitigt och trycker hörsnäckan mot örat för att höra allt som översättarna försöker få fram i takt med den smattrande arabiskan, sjungande franskan, stapliga engelskan, kantiga ryskan eller vad det nu är. Men de andra – de får göra som de vill. Och i ärlighetens namn, allt finns på papper – rapporten, FNs samanfattning av vilka avtal man skrivit under, skrifliga frågor osv. Sen det som sägs är i alla fall den första halvminuten tackande för rapporten, titel-strösslande och välkomnande av framsteg odyl. I övrigt är det mesta läst innantill, och i slutändan är folk mest intresserade av sin egen rapport, sina egna framförande förstås, även om lyssnandet på andra länder är nyttigt och intressant.

om språkets signaler

language is power. English and French comes first. Always. Then Spanish, Russian, Arabic and Chinese. I thought portugese and swahili was included too, but doesnt seem like it. And the language of choice is an important statement. It divides cental asia – a choice of english raises an eyebrow, russian is expected. What does it mean that Brazil chose to speak English rather than Spanish? And that the delegate of Turkey chooses French – a French university perhaps, or just long time in Geneva? And North-African countries choosing French before Arabic? Egyptians choosing English? And – can you believe it – an American representative choosing to speak French, and actually without that extremely thick american accent... really impressive ;-)

PS did you know that when Rockefeller donated the land for the UN headquarters in Geneva it came with peacocks and sheep that the UN are bound to take care of..?

om FN

så sitter de där, alla länder i samma rum. I stora circlar med svartvita skyltar som anger landet. i bokstavsordning på franska. en konstig form av demokrati tänker jag forst, ett land läser upp sin raport, alla andra får fråga både skriftligt i förväg eller kommentera och rekommendera under sessionen - alla får säga sitt, ett slags häftigt styrels av peer pressure. Men i slutändan inser jag att det handlar om diplomati mer än demokrati. vissa har mer att säga till om, andra mindre. mycket är snälla ord, utfyllande ord, meningslösa ord? "vi tackar landet och välkomnar deras dedikation, viktiga framsteg" etc etc.. fast fort får det gå, varje land har 2 minuter. sen kommer vi äntligen fram till gräddan - de obekväma frågorna, de kritiska slutsatserna och de patrinoserande rekommendationerna om än mycket fluff och ord "every effort to fight discrimination", action plans och implementating treaties". Dessutom måste man anmäla sig innan, så i slutändan är allt noga regisserat. Så diplomati snarare än demokrati - i korridorerna jagar intresse organisationerna delegaterna, delegater från mindre inflytelserika länderna de större och USA kan sitta i ett hörn och vänta (även om de inte är med tillräckligt för att bli bedömda, utan bara döma andra? man kan inte hitta deras rapport online i alla fall). Hur som helst det är coolt att alla är med, alla är där och systemet ger i alla fall alla deras minuter att kommentera och deras chans att försvara sig. Och jargongen är faktiskt ganska framskriden, riktiga problem kommer på bordet och känsliga ämnen som traficking och misshandel i hemmen tas upp. Så det är kluvet det där – demkrati mot diplomati, peer pressure och alla kommer till tals, ordbajsande i och för sig men verkliga och viktiga frågor – så i slutändan vet jag inte riktigt var jag står. Inte på den positiva, idealistiska, naiva sidan som skulle höja FN till skyarna, inte heller på den negativa som tror att det BARA är elitism, snackande och praktikplats för rika barn. Mer är det som allt annat – operfekt, ytterst gråskaligt och man kan hitta lite av varje.

Midi-Pyrénées May

Gourdon

Bocage April

Le Peux Le Pin

om tid

Just stopping the clock in the head. Time that spreads out without running, you dont take notice of it. When the evening feels long almost endless in the sense that you dont reflect about when it started, how long it will last and when it may end. Everybody is doing their little thing, tasks that are needed but not pushed or required according to a deadline. Tasks that just are. And then, after a little while, you just feel how the bad wibes sinks away slowly. The calm returns, it doesnt feel calm or slow or anything, it just is. Thoughts, discourse and action just flows. That is when you recharge. That is the resting needed to perform, socialise and be able to take in.

Arthaz April

arthaz-pont-notre-dame

en lista om Warszawa

vad som va bra i Warszawa (utan inbördes rangordning):

parkerna

symfoniorkestern

pierogi med svamp, spenat, linser, ruski osså fläsk ovanpå
alternativ-biograferna
ölen!
mysiga cafeer: Antrakt, Czyly Barbarzynca, Tarabuk
kaffe kedjor: coffeeheaven, greencoffee
dygnet-runt-shopping (eller i alla fall länge-öppet-shopping)
schnitzel m potatissallad på u fiszera
krakowskie przedmiescie
mozart-opera-festivalen
Efes turkiska köfte, adana, lammrulle och te
spatsera runt mokotowska/wilcza/piekna området
Blini och svampsoppa på Blikle
avståndet till flygplatsen
U kucharzy
universitetsbiblioteket
Mielzynski med roligt vinutbud och grymt bröd m olivolja
Francuska street and walking in Saska Kepa
U Araby "at the arab" grill in the Park Kepa Potocka i Zoliborz
Marienstadt
grillad fisk på båt i Wisla
Vinbarer i allmänhet (även om de kan vara dyra..)
cool socialist arkitektur
retsina och tallrikskastning på santorini
prozna street med denkmals från judiska gettot
vänner

Vad som va mindre bra:
brist på leenden och trevligt prat med folk i allmänhet
språk med omöjligt uttal och 7 kasus
för mycket socialist arkitektur
extremkapitalism
korruption, nepotism och hierarkisa gammalmodiga strukturer
konstant nergrävning i den tunga historien

om Polen

It was there behind the wall for almost 5 decades... and during this time the communism ripped and ripped in the social fabric (whatever little was left after division, war, soviet invasion, years of close-to-fascism and other terrifying invasions, more occupation, tension, destruction and repression) the elites were killed of in the war most of them, whoever was left fled, joined the party or struggled through.

The worst of communism was the conceit for the masses. The absolute plastic or artificial or non-existant view on human values, human connection – and like all good suppressors rule by division. People from Ukraine moved to Silesia, people from Silesia to Siberia and then the enforced forgetting of regional specialities, dialects and traditions. Left are people like animals, ready to be swooped around, scared to form opinions, robbed of information and possibilities to join, discuss, share, help each other and grow communal things. Almost at least, as some of them still managed to and that is also the strong forces that overruled it all in the end as we all know.

But the social fabric, there is no wonder that it appears ripped, even after communism is gone and has been replaced by now 2 decades of festive capitalism growing a fierce number of shoppingmalls per capita in the country, and on its way unlimited possibilities for corruption and outright robbery for the smart ones in the right position. And there we are in the second decade of the 2000s, finding the social fabric very thin, probably will take years to build, if there will ever be a day when in general will smile to you in the street, serve you in their shop with a genuine service mindedness or one does not hear complaints and warnings about "the bad and dangerous people" - ruling the parks, the streets and society in general, media and politics in particular.

The negativity about other people, the quickness to judge, the lack of smiles – that is a heavy portion to me. The sentiment remains that everybody are likely to screw you always, it does not exist everywhere and among everyone, but sipps through often enough for you to wonder what damage that feeling itself is doing to society? Perhaps even worse than the actual corruption and criminality? Believing the worst is a real legacy that is hard to get rid off, and sadly it often turns out to be a self fulfilling prophecy for years to come, on the dire path of rebuilding social fabric.