Alla bloggarna som lägger upp bilder på sin frukost, de får det alltid att se så snyggt ut... hmm, nu när jag sitter här med min lilla söta vita dator framför en öppen brasa och vinden viner i östersjön utanför de stora fönstren – tja det är ju en rätt fin bild i sig, men det är så stökigt runtomkring så det skulle verkligen inte ta sig. Framförallt inte som eldfaan har svårigheter att ta sig - som vanligt de sista veckorna har jag nog spenderat timmar hopsjunken framför brasan för ATT FÅ DET ATT TA SIG, tidningspapper, öppna spjäll och bark.. svart om fingrarna konstant. Har tom satt en vedträsstock att sitt på framför elden medan jag rör om, lägger in mer, strimlar papper och BLÅSER.

Får mig att tänka på behovet att ta in andras liv. Min blogglista är längre än i början av sommaren, läser nu nog kanske 10-12 bloggar om dan. Lustigt, jag läser dagböcker så att säga av 12 människor jag inte känner. Fast tycker att jag börjar lära känna dem, eller i alla fall ha en känsla för dem. Ena dan känner jag för att lyssna på småbarnsmaman, andra på nån som är rolig, eller med starka feministiska åsikter. Bara tjejer är de också nästan.

Han 3 hus bort på min ö snickrar och hamrar på sitt hus – han är inte connectad. Jo förstås han lyssnar kanske på radion. Men för 40 år sen, eller 70, vad gjorde man då? Lyssnade på vinden? Lät tankarna fara i lediga stunder på dagliga ting, drömmar eller mest ingenting. Eller arbetade man koncentrerat hela tiden? Nja, alla vet väl hur bra man tänker när man hugger ved eller skurar köket… De måste ju ha varit mindre stimulerade än va vi är - av åsikter, intryck och bilder på andras söndagsfrukostar. Trist? Eller bara lite lugnare i huvudbruset?

Sometimes I have felt I wish my life was like in a book. Not necessarily because of the good chance for a happy ending, but rather the ability to steer the speed of things yourself. The ability to move to the next page and shorten a certain period to the time it takes to read: “she was zapping between the 3 channels of the old TV for the rest of the evening”. And slow it down as life is sometimes extra enjoyable: “she could hear the wind in the trees and saw the sun glitter in the sea before she slowly looked into his eyes. Thoughts and memories from the last time they had been standing like that upheld her mind for a while as he slowly laid his hand on her arm and cleared his throat. He looked thoughtful as if he was formulating his thoughts before finally open his mouth.” The words to read doesnt correlate with the time it takes for them to happen. Its like built-in fast forward and slow motion buttons at the mercy of the author.

Om Sverige denna sommar


Tar in Sverige och svenska kvinnor. Översköljer mig med intryck och reflektioner från svenska tjejer medan jag är här. Sommarpratare, bloggare, programledare som spelare sig själva. Jägare, mediamoguler, företagsledare, inredare, musiker, journalister, författare, chefsjurister, karriärkvinnor, entreprenörer, mammor, mor- och framödrar, singlar. Vanliga tjejer, småkändisar och nån som lever i rampljuset. Natascha Illum Berg, Ninni Schulman, Isabelle McAllister, Tina Ahlin, Karin Lindell, Princessan Victoria, Viveka Sten, Anna Carrefors Bråkenhjelm (vicket roligt efternamn), Eva Gabrielsson, Elisabeth Åsbrink, Christine Meltzer, Ebba von Sydow, Sanna Lundell, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand , min egen mamma, vänninnor, svägerskor och granntjejen. Intressanta eller mindre tankeväckande.


Kanske söker jag efter nåt, kanske är jag bara nyfiken. Det är intressant att hinna följa med ner i så många andras tankegångar när tiden inte är så upptagen av annat. Kanske suger jag i mig olika bitar av Sverige och granskar min identitet i ljuset av min nationalitet. Tar pulsen på jämställdhetsdebatten, reflektioner om samhället, vardagspusslet och alla de val vi är så ansvariga för hela tiden. Kanske är det mest underhållning och inte alls så dramatiskt.


Och själva sommaren fyller jag av det där som gärna klassificeras – med stolthet – som svensk sommar, sommarlov och ledighet. I en stuga på en ö, strömmingsfiske, blåbärsplockning och roddbåtsturer. Och ändå mer härliga mormorsaktiviteter på tillbakamarsch: patients, stickning, timslånga radiosändningar som kräver aktivt lyssnande (i och för sig via arkiv på internet), deckare på TV, korsord.


Det är skönt om än lite fnissframkallande att djupdyka i denna min inre bild av svensk sommar. Kanske ladda lite för att en en gång bege sig längre bort, där man inte översköljs av det på naturlig väg i det dagliga livet. Fylla på svensk-tankarna inombords, om det nu finns några sådana.

Det där med kungahuset

Visst är det roligt med fina klänningar. Människor behöver andra människor – kändisar, brottslingar, idoler, kungligheter – att titta på, fantisera om och engagera sig i för att glömma sina egna liv för en stund, precis som roman hjältar, teater dramer och svart vita filmstjärnor har erbjudit i alla tider (nästan). Visst finns det en fråga om balans mellan att fly och ta ansvar för att förbättra sitt eget liv. Visst finns det en fråga om högklassig kultur och äcklig exploaterande exhibitionistisk mainstream underhållning på låg nivå – men vem kan egentligen dra de gränserna?

Den andra biten är en fråga om makt. Ingen makt i Sverige skall ligga hos ovalda personer sägs det ofta i republikanska argument. Nähä, men hur skulle det gå till? Även om kungahuset togs bort – skulle vi inte ha en mer-rik-än-alla-andra elit? Ligger makten i Sverige inte otroligt ofta hos icke folkvalda, näringslivstoppar, tidningsredaktörer, tjänstemän som utformar social – och skolplaner, populärhistoriker som tolkar bilden av dåtiden för oss osv osv... Kungahuset har i alla fall kraven på att vara åtminstone försöka vara lite folkliga, det behöver aldrig företagspampar och de med fina efternamn ens försöka. Ämbetet är lite mer utstakat och det finns hårda ramar om att bevara tradition och vissa av de där grundläggande värderna. Så om de håller sig i skinnet och verkar sympatiska (Victoria är ju att föredra framför både föräldrar och syskon enligt min mening – de verkar ju mest intresserade av snabba bilar) och så länge de håller sig på mattan så. Det finns ändå en samhälleligt press att vara ett föredöme och öppenhet om svagheter välkomnas parallellt med de tjusiga tiarorna. Det förväntas att de ska vara intresserade av allt de ständigt presenteras, engagerade för de svaga så gott det går och det där med plikt gentemot Sverige. Det låter inte särskilt modernt eller fritt för individen och relativt tradigt att klippa band och le hela tiden. Men huruvida vi kan styra var makten ligger i Sverige, och om att ta bort kungahuset skulle öka makten hos folkvalda instanser eller att republiker naturligt är mer demokratiska än monarkier, är tveksamt. Kostar en slant - det gör ju Sarkozys också, och hur anonymt blir det inte med endast representerande presidenter, kan någon ens nämna namnet på Tysklands eller Österrikes presidenter? Inte är det helt demokratiskt kanske, men det är verkligen inte är vår inperfekta demokratis största problem. Alternativet vore inte alls så mycket bättre, utan förmodligen skulle det bara bli mer space för en elit som visserligen har retoriska konster, men som förmodligen ändock kommit i denna maktposition pga sina pengar eller kanske kontakter. Positionen skulle bli ofta utbytt – med förlorat symbolvärde och mindre pliktkänsla och ansvar för folklighet i bred skala, med hela sverige, under ett helt liv.


Om patiens

T änk när en patiens går ut!! Utan att man inte ens har fuskat litegrann. Ska man verkligen börja om från början då – trots att man vet att den inte kommer att gå ut igen på väldigt länge…?


om pushiness

Being forward is good if you want to achieve something, we have all learnt that growing up. Showing what you can, taking initiative and marketing yourself well, ok. But the pursuit at all cost, speed and pushiness needed to succeed with just everyday things, can just feel a bit too much sometimes.

Called on an ad for a second hand thing I was interested in. I was the first to call; well I am a bit busy right now, have my kids in the car etc, replied the guy when I asked if I could come and visit - but call back tomorrow between these hours and we can discuss a good time to meet. I called at the exact given time. The thing was sold; sorry, someone came and took it straight-away yesterday... Well looks like I missed out by not pushing my own business rather than respecting his supposed schedule.

In the job-search market this pushiness is a real decisive factor. Pushing your contacts, making extra calls and lobby for yourself is necessary – up to that perfect point where it can also be too much I guess (but who knows where that is). Selling yourself is key, claiming that you are ok at something + willing and quick to learn, is rarely enough to give you a chance at a personal interview. So it seems better to say that you are great at it and then try to charm them anyways when it appears that you weren't as good as you said you were..? in my book someone with a fair judgement of their own character and qualitites would be a better choice employee rather than people bringing less in real life than in their marketing. But humility rarely goes far in the highly competitive environment of our every-day.

Talking about recruitment processes, I did the EU concours for new administrators lately. A newly developed fancy multiple choice exam with the standard comprehension, calculation and logic tests. Less than one minute per question. In your second language. Obviously the selection will be of those who guess very well - as reading carefully, checking your facts and making a careful selection was not an option.

So as I bump the frustration hills on jobsearch road, I feel that it is all a notch too hung up on the fastest and the most assertive. And "making sure to get what you want in life" overrated as a crucial trait for hireability - or for being able to live an independent happy life in society for that matter.

om romarna

Man blir imponerad av romarna! Avlopp och rinnande vatten, de administrerade riktiga storstäder, golvvärme och flervåningshus. Och teatrar för 11.000 pers. Olika gudar, snygg mozaik, liggande partyn och fram-och-tillbaka demokrati. Inte dåligt med tanke på att det var så längesen. Sen rätt mycket krig och våld också förstås. Det är nästan så man undrar om adrenalinet från destruktion behövs på nåt vis för att spilla över i konstruktion?

Inte blev det mycket bättre efteråt när medeltiden tog över dock. Man förstörde det mesta och glömde bort hur man byggde akvedukter och organiserade sig. Kristendomen slog in på den hierarkiska banan och feodalismen som utvecklades var ju inte så schyst den heller, så kanske hade man helst levt under romartiden ändå, då fanns ju i alla fall skådespel och varmvatten bad.

foto från Vienne, gammal romar(stor)stad söder om Lyon

om koskällor


Dagens fundering: Kossorna i backen härutanför har stora koskällor som klinkar konstant - får inte korna ont i öronen eller blir irriterade av ljudet?

På den glada sidan: Det är sol ute.

På den tråkiga sidan: Vår högt uppskattade Iggy är sönder igen. Långhelg gör att det tar flera dagar innan man kan reparera bilen. Vi är fast här. Tur att solen skiner.

Det är svårt och långdraget att få jobb, ansökan efter ansökan suger musten ur en. Tur att solen skiner.

om Frankrike

France is a big country. A country which fits a lot of differences. A country that seems kind and accepting to excentricities - at large at least. I have never seen so many crazy/bum-like people in such a short time anywhere else. In the middle of society. In the restaurants with a glass at mid-day, in the shops or walking around town asking for cigarettes and talking to themselves. And people treat them well, polite, friendly with a smile, patiently. In Partheney there is a village bum who since 30 years walks around dressed up in all his medals and talk nonsense. Everybody knows his name, and people say bonjour, talk a couple of sentences and gives him a cigarette. In Lyon there was this old vagabond in the mobile phone store orange. It took him a really long time to understand the instructions for his abonnement or whatever he was doing, the sales lady was patient, the people in line were patient, he said he was sorry to the others after 20 min, with a smile, very slowly. And things were fine, no signs of irritation. And there are some other examples. Maybe it is because we have been around Emmaus and their companions so much so we have seen disproportionally large amount both of old, scrubby ex-alcoholics and of strong values of kindness and humanism. Maybe there is notion of acceptance and respect for original people in the French culture? A further opposition to American mainstreaming and conformity? Of course there are the hardknackered and extremely conservative socialists with their constant strikes. There is the rightfully critizised, expensive and crazy CAP to feed the regional pride and keep the living standard up for the highly held farming class producing all that small-scale local specialities. Of course there are the real Sarkozists, racists and pure elitists around keeping the status high in everything from fashion to fancy cars and the riviera lifestyle. And you for sure meet the occassional severe snobbism around narrowly defined criteria of quality. However maybe the humanism that we luckily met here often, encompasses acceptance of that too, just as we should respect the old harmless farts talking nonsense, taking up time and bumming surplus coins or fags.

Humble is not really a keyword. It was THE enlightment with its Rousseau and Voltaire. It was THE revolution with the freedom, euality and brotherhood. Napoleon who chose the sligthly different path of becoming emperor and start a lot of wars. The icons of history we all have been taught: the three musceters, that evil Richelieu guy, the Marie-Antoinettes and Bernadottes. And our times exhibitionists: Simone de Beauvoir and Juliette Binoche. Depardieu and Dior. Sartre and Sarkozy. The chateaus, the countryside picturesqueness and depression. The Paris hype. The cafes and the culinary tradition. The cheese plate after the main course of EACH meal. The wine (also to EACH meal). Hard headed nationalism, centralism and its bureaucrazy. The crazy drivers. The crazy language. But it is really rather friendly - even chatty in a good and pleasant way - when you manage the French. It has many many immigrants. And originals. So in a way you never feel THAT strange. Even if you dont eat cheese. Its interesting.


om ord som låter roliga på spanska

(words that sound fun in espanish ;-))

Estockholmo
Eslovaquia
Eslovenia
Grupo
Estadio
Inglaterra (lite i alla fall - at least a little bit)

om hårstyling

Jag hatar när frisören ska fixa till frisyren efter en klippning! Efter blåsningen ser man garanterat ut som man har en hjälm på huvudet - det spelar ingen roll om jag ber om bara torkning (dvs: obs!! ingen styling tack) eller hur mycket jag betonar att jag vill ha det naturligt.
Där kommer de där avskyvärda rull-borstarna i olika storlekar fram, det dras och rycks och svängs åt olika håll - i evigheter sitter man och lider och ser hur de delar in i sektioner och ägnar ändlösa minuter åt att byta borstar, blåsa allt i olika riktningar för att i slutändan spraya fast det så man har en hårt ytlager på hjälmen. Och där sitter man och ler stelt när de frågar om det blev bra - trots att man har stora hyllor runt huvet (om de har vikt det utåt) samt en mer samlad boll a la 60-tal (om de har böjt ändarna innåt). Tycker de verkligen att det är snyggt?? Själv bara längtar man efter att få stoppa huvudet i en hink fylld med vatten så att det lägger sig. Det är sällan det finns möjlighet till detta dock, så istället ber man en bön om spöregn, och försöker skaka vilt skaka på huvet och dra ner håret mot huvudet medan man speglar sig i närmsta skyltfönster - förgäves! Lady Di looken och de fastsprejade, uppfönade sjoken sitter där de ska. Det blir hjälm tills man nästa gång själv är kung över sitt hår – handuk, lite borstning och kanske lite skum om det är nåt speciellt på gång – tänk att mina 20 sekunder efter duschen ser så mycket bättre ut än 20 minuter av slit och drag och böj och puff i frisörstolen.

om fulsurfande


det är lustigt det där med konferenser och möten. Alla vet att efter 10 min en kvart är har folks attention spam slut i princip. Allt efter denna tid måste vara extremt intressant för att folk ska fortsätta lyssna och inte kolla email på datorn, skriva mindmaps för sina egna tal, gå efter kaffe eller bara tänka på annat. Det är likadant på FN förstås, men här känns det accepterat. Kanske är det smart akustik i mötesrummen, kanske det att alla kan justera volym och språk i hörsnäckorna och på så sätt stänga ute omkringliggande ljud – hur som helst, dörrarna är alltid öppna, folk kommer och går som de vill, pratar med varann om än lågt, pratar i mobil, surfar runt på sin egen dator förstås – antalet Facebook sidor som varit uppe här är värt en studie i sig själv som internationellt fenomen... Först känns det oartigt, lite lätt chockerande att professionella människor kan vara så ointresserade, så öppet... men sen känns det ok, nästan trevligt! I alla fall väldigt mänskligt.. Det är kanske 200 människor här – och många antecknar flitigt och trycker hörsnäckan mot örat för att höra allt som översättarna försöker få fram i takt med den smattrande arabiskan, sjungande franskan, stapliga engelskan, kantiga ryskan eller vad det nu är. Men de andra – de får göra som de vill. Och i ärlighetens namn, allt finns på papper – rapporten, FNs samanfattning av vilka avtal man skrivit under, skrifliga frågor osv. Sen det som sägs är i alla fall den första halvminuten tackande för rapporten, titel-strösslande och välkomnande av framsteg odyl. I övrigt är det mesta läst innantill, och i slutändan är folk mest intresserade av sin egen rapport, sina egna framförande förstås, även om lyssnandet på andra länder är nyttigt och intressant.

om språkets signaler

language is power. English and French comes first. Always. Then Spanish, Russian, Arabic and Chinese. I thought portugese and swahili was included too, but doesnt seem like it. And the language of choice is an important statement. It divides cental asia – a choice of english raises an eyebrow, russian is expected. What does it mean that Brazil chose to speak English rather than Spanish? And that the delegate of Turkey chooses French – a French university perhaps, or just long time in Geneva? And North-African countries choosing French before Arabic? Egyptians choosing English? And – can you believe it – an American representative choosing to speak French, and actually without that extremely thick american accent... really impressive ;-)


PS did you know that when Rockefeller donated the land for the UN headquarters in Geneva it came with peacocks and sheep that the UN are bound to take care of..?

om FN

så sitter de där, alla länder i samma rum. I stora circlar med svartvita skyltar som anger landet. i bokstavsordning på franska. en konstig form av demokrati tänker jag forst, ett land läser upp sin raport, alla andra får fråga både skriftligt i förväg eller kommentera och rekommendera under sessionen - alla får säga sitt, ett slags häftigt styrels av peer pressure. Men i slutändan inser jag att det handlar om diplomati mer än demokrati. vissa har mer att säga till om, andra mindre. mycket är snälla ord, utfyllande ord, meningslösa ord? "vi tackar landet och välkomnar deras dedikation, viktiga framsteg" etc etc.. fast fort får det gå, varje land har 2 minuter. sen kommer vi äntligen fram till gräddan - de obekväma frågorna, de kritiska slutsatserna och de patrinoserande rekommendationerna om än mycket fluff och ord "every effort to fight discrimination", action plans och implementating treaties". Dessutom måste man anmäla sig innan, så i slutändan är allt noga regisserat. Så diplomati snarare än demokrati - i korridorerna jagar intresse organisationerna delegaterna, delegater från mindre inflytelserika länderna de större och USA kan sitta i ett hörn och vänta (även om de inte är med tillräckligt för att bli bedömda, utan bara döma andra? man kan inte hitta deras rapport online i alla fall). Hur som helst det är coolt att alla är med, alla är där och systemet ger i alla fall alla deras minuter att kommentera och deras chans att försvara sig. Och jargongen är faktiskt ganska framskriden, riktiga problem kommer på bordet och känsliga ämnen som traficking och misshandel i hemmen tas upp. Så det är kluvet det där – demkrati mot diplomati, peer pressure och alla kommer till tals, ordbajsande i och för sig men verkliga och viktiga frågor – så i slutändan vet jag inte riktigt var jag står. Inte på den positiva, idealistiska, naiva sidan som skulle höja FN till skyarna, inte heller på den negativa som tror att det BARA är elitism, snackande och praktikplats för rika barn. Mer är det som allt annat – operfekt, ytterst gråskaligt och man kan hitta lite av varje.

Midi-Pyrénées May









Bocage April













om tid

Just stopping the clock in the head. Time that spreads out without running, you dont take notice of it. When the evening feels long almost endless in the sense that you dont reflect about when it started, how long it will last and when it may end. Everybody is doing their little thing, tasks that are needed but not pushed or required according to a deadline. Tasks that just are. And then, after a little while, you just feel how the bad wibes sinks away slowly. The calm returns, it doesnt feel calm or slow or anything, it just is. Thoughts, discourse and action just flows. That is when you recharge. That is the resting needed to perform, socialise and be able to take in.

Arthaz April

arthaz-pont-notre-dame








en lista om Warszawa

vad som va bra i Warszawa (utan inbördes rangordning):
parkerna
symfoniorkestern
pierogi med svamp, spenat, linser, ruski osså fläsk ovanpå
alternativ-biograferna
ölen!
mysiga cafeer: Antrakt, Czyly Barbarzynca, Tarabuk
kaffe kedjor: coffeeheaven, greencoffee
dygnet-runt-shopping (eller i alla fall länge-öppet-shopping)
schnitzel m potatissallad på u fiszera
krakowskie przedmiescie
mozart-opera-festivalen
Efes turkiska köfte, adana, lammrulle och te
spatsera runt mokotowska/wilcza/piekna området
Blini och svampsoppa på Blikle
avståndet till flygplatsen
U kucharzy
universitetsbiblioteket
Mielzynski med roligt vinutbud och grymt bröd m olivolja
Francuska street and walking in Saska Kepa
U Araby "at the arab" grill in the Park Kepa Potocka i Zoliborz
Marienstadt
grillad fisk på båt i Wisla
Vinbarer i allmänhet (även om de kan vara dyra..)
cool socialist arkitektur
retsina och tallrikskastning på santorini
prozna street med denkmals från judiska gettot
vänner

Vad som va mindre bra:
brist på leenden och trevligt prat med folk i allmänhet
språk med omöjligt uttal och 7 kasus
för mycket socialist arkitektur
extremkapitalism
korruption, nepotism och hierarkisa gammalmodiga strukturer
konstant nergrävning i den tunga historien

om Polen

It was there behind the wall for almost 5 decades... and during this time the communism ripped and ripped in the social fabric (whatever little was left after division, war, soviet invasion, years of close-to-fascism and other terrifying invasions, more occupation, tension, destruction and repression) the elites were killed of in the war most of them, whoever was left fled, joined the party or struggled through.

The worst of communism was the conceit for the masses. The absolute plastic or artificial or non-existant view on human values, human connection – and like all good suppressors rule by division. People from Ukraine moved to Silesia, people from Silesia to Siberia and then the enforced forgetting of regional specialities, dialects and traditions. Left are people like animals, ready to be swooped around, scared to form opinions, robbed of information and possibilities to join, discuss, share, help each other and grow communal things. Almost at least, as some of them still managed to and that is also the strong forces that overruled it all in the end as we all know.

But the social fabric, there is no wonder that it appears ripped, even after communism is gone and has been replaced by now 2 decades of festive capitalism growing a fierce number of shoppingmalls per capita in the country, and on its way unlimited possibilities for corruption and outright robbery for the smart ones in the right position. And there we are in the second decade of the 2000s, finding the social fabric very thin, probably will take years to build, if there will ever be a day when in general will smile to you in the street, serve you in their shop with a genuine service mindedness or one does not hear complaints and warnings about "the bad and dangerous people" - ruling the parks, the streets and society in general, media and politics in particular.

The negativity about other people, the quickness to judge, the lack of smiles – that is a heavy portion to me. The sentiment remains that everybody are likely to screw you always, it does not exist everywhere and among everyone, but sipps through often enough for you to wonder what damage that feeling itself is doing to society? Perhaps even worse than the actual corruption and criminality? Believing the worst is a real legacy that is hard to get rid off, and sadly it often turns out to be a self fulfilling prophecy for years to come, on the dire path of rebuilding social fabric.

om vitlök

Det var det där med vitlök... det luktar, det smakar, inte äckligt, inte ofräscht egentligen, bara mycket och annorlunda. Färsk blad vitlök plockade vi häromsistens i schweiziska för-alperna. Mixade och gjorde pesto. Det blev gott, och starkt, man luktade mycket och smakade länge. Men det var fint - den där naturupplevelsen av att plocka nåt i skogen, gå hem och laga till en hel måltid (inklusive italienska pastarör, spansk olivolja, havsalt från tibet och valnötter från sydfrankrike i och för sig....) Lokal-global, jag älskar att leva båda. Kanske därav dragningen till stickning, hemodlade kryddor och inredning som osar charmigt hemgjort på sistone. Men inte utan argentinsk mate, italienska espresso och då och då kubanska bönor, ukrainska pelmieni, bulgarisk getost, afrikansk roiboos, indonesisk ketcap (tjock söt soja, förmodligen ursprunget till det som senare betitlades heinz och var gjort av tomater) japanskt chenso, svensk renstek, indiskt ris och thailändska nudelrätter. Inte alls utan transporter. Inte heller utan kedjor av människoöden inblandade - hemma i produktionen, i transportindustrin längs vägen och i färgglada, sentimentala, strävande konstellationer i nya hemländer. Så tyvärr inte särskilt miljövänligt, inte heller alltid rättvist kanske - inga klara sanningar om goda sidor eller om det är bättre att avstå. Men hursomhelst med mycket liv inblandat.